Men
i Paris när Richelieu regerade och Molère var
ung (dvs på 1630- och 1640-talet) dyrkades också
ungdom, skönhet och kraft på ett orimligt och
hänsynslöst sätt. Mode-dramatikern var Coprneille
där-för att han förhärligade det innemänniskorna
dvs adel och borgare just då drömde om: att vara
supermänniskan, som lever ut och utför oerhörda
saker. Riktigt första klass kunde bara den av gammal
avels- förlåt adelssläkt bli men nyadlade
hade chans att bli "noblesse": Tilltron till denna
morderniserade adelsideologi hängde ihop med att Frankrike
fått sam-existens mellan svärdets- och penningen-utbildningens
män efter svåra inbördes krig. Paris blev
huvud-stad och där byggde den regerande adeln flotta
"hotell" för lysande fester. Insläpp:
brokig adelsdräkt. Nobben: svart eller grå borgarsvid.
O Till slut, ungefär
när Molère började spela på 50- och
60-talet, sprack bubblan. De "devota" eller ny-moralisterna
stack upp huvudet. De började med stridsskrifter mot
tex urringningarna: "Då antog kvinnorna modet
att bära barmen frikostigt urringad. Detta bidrog mycket
till att oordning och skandaler som inträffade i kyrkorna...
särskilt om damerna var så oförsiktiga att
de kom till nattvardsbordet i detta tillstånd."
|
Snart
dominderade kyrkliga glädje-dödare och borgerliga
arbets-moralister. Men vad hade knäckt den heroiska
ungdomskulten eller ung-domskulturen? Svar: ett nytt in-bördeskrig
("fronden") där klass-klyftorna i överskiktet
gått idagen igen. Förgäves sökte parisarna
ta makten över sin egen stad mot den aritokratiska
centralmakten. Men adelsstyret kunde inte göra come-back.
Maktmässigt tog enväldet och Ludvig XIV stödd
på borgerliga ministrar över. Ideologiskt segrade
alltmer Ordning på alla plan. I väldiga "asyler"
inmanades världens första polismakt alla arbetsskygga,
syndare, och avvikare: tiggare, prostituerade, dårar
och protestanter. Den idoge polisministern införde
systematisk censur.
O Å andra sidan
stängdes inte teatern, inte än. Inte ens den o-försvarliga
kommedin med sitt upp-visande av folklig "liderlighet"
stoppades. Den unge kungen släppte tom fram "Tartuffe",
Molières rasande angrepp på hycklarna. På
detta ideo-logiskt smala näs med ungdoms-kulturens
orimliga heroer bakom sig och gubbväldets stelnande
apparat-samhälle framför sig blommade den moliérska
komedin.
Av
Leif Dahlberg
(ur programblad)
|
