Men
så uppfattade publiken säkert inte pjäsen,
när den uppfördes vid hovet i London den 16
nov, 1611 och sedan även spelades på den mer
folkliga Globeteatern. Vad man då fick bevittna
var science fiction-äventyr på gränsen
för vad fantasin mäktade. De samtida geografiska
och vetenskapliga upptäckterna ägde samma eggande
mystisk som vi idag tillmäter interplanetariska rymdfärder,
kvantfysik och "svarta hål" i universum,
och det var av detta sagostoff som Shakespeare vävde
sitt kosmiska drama.
OMagikern Prospero
representerade för denna publik den morderna vetenskapsmannen
som tränger ned i tillvarons mysterier och gör
naturen till sin lydiga tjänare. Det var inte för
inte som det fanns en ryktesflora om sådana naturvetenskapliga
forskare vid universitetet i Cambridge och annorstädes
som när så behövdes, med en liten vink
kunde kalla på ett helt koppel av andar och natur-väsen.
Detta ansågs inte konstigare än, låt
oss säga, atomklyvning och hologram anses i dag.
Inte heller var det konstigt att ordmagikern och konstnären
|
konstnären
William Shakespeare skulle känna sig befryndad med
den gryende natur-vetenskapen. Då skilde man nämligen
inte lika strängt som idag mellan konst och vetenskap,
utan man kallade allt detta för ARTES; dvs olika konster
och tek-niker att bearbeta naturen. Konstnärer och
naturvetenskaps-mannen var både artister, som arbetade
och experimenterade med naturen som ämne.
O Därför
var Shakespeare helller inte dummare än att han insåg
vidden och konsekvenserna av denna verksamhet. Inte för
att han ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa
sig den teknologiska revolution som lett fram i dagens expertsamhälle,
men så mycket förstod han att det först
som sist var en fråga om makt över sinnena, och
i sitt sista drama hade han goda skäl att se världen
som ett maktspel, där valet står mellan konsten
att behärska eller vanmakten i att låta sig behärskas.
Ola
Holmgren
(ur programbladet)
|
