Men
Romeo förblir ingen hovfjant. Det
blir allvar med Julia och hon är minst lika stark
som han. Paret trotsar hela sin adliga miljö. Där
kan vi vara säkra på att folket i London höll
med dem. Om adelsgubbar som hetsar till släktfejd
för "ärans" skull tyckte man inte.
O Drottning
Elizabeth (1558 - 1603) hade krossat den sista
adelsrevolten från de efterblivna stammarna i norr
1569. Stark protestantiska eller puritanska (renläriga)
köpmän, fiskare och matroser från London
hade besegrat katolske Filips "oöver-vinnerliga"
armada så sent som 1588. Medborgarna slöt -
för övrigt mer entusiastiskt än Elizabeth
själv - upp bakom Gud, Fursten, Lagen och Nationen.
Politiskt sett var pjäsen aktuell.
O Men skulle
publiken kunna förstå Romeos och Julias
absoluta kärlek? De faktiska förhållandena
runt år 1600 bäddade för ovanlig känslo-löshet
i underklassen: Dels sänktes levnadsstandarden, dels
skärptes moralövervakningen. Det blev fritt
fram för grannar och sedlighetspolis att kontrollera
sexuallivets ärbarhet, och där trissade puritanerna
upp kraven. Och livet var inte bara hårt utan också
kort, och ännu kortare sexuallivet - det vill säga,
den tid då man fick om man kunde.
O Döden
var allstädes närvarnade
för spädbarn och barnsängskvinnor - ja
till och med för tonåringar. Åldringar
fanns knappast. Halva folkmängden var under 20 år.
Ändå gifte man sig sent, kvinnor först
vid 26 års ålder. Stat och kyrka hade gjort
kyrklig vigsel obligatorisk. Först därefter
var samliv tillåtet. Antalet utomäktenskapliga
barn har aldrig varit så lågt i England som
runt år 1600.
O
Barn och ungdom mer eller mindre knäcktes
genom "fostering-out"-systemet. Mellan 10 och
17 års ålder sattes barnen att tjäna
hos andra. De nya föräldrarna / arbetsgivarna
var omvittnat hårda. I London piskades tonåringar
nakna eller misshadlades värre. Så kunde Romeo
i underklassen ha det.
|
De
som hade rörligt kapital däremot, hade andra möjligheter
än högadel och underklass att förverkliga
tidens statuskärlek, det vill säga "Det Heliga
Äktenskapet", som reformatorer och puritaner talade
och skrev så mycket om. Även den jordiska kärleken
var av Gud och utövades inom äkten-skapet och
rätt sätt. Inte bara barnalstring och absolut
inte köttslig lust fick det vara frågan om. Ömse-sidig
kärlek mellan makarna var kravet.
O Den morderna
kärleken startar alltså som en religös
plikt. Men det var mannen allena som tilldelades an-svaret
för äktenskapets helighet. Han skulle sörja
för hustruns och barnens religiösa fostran genom
bön och bibelläsning. Husandakten blev viktigare
än kyrkbesöket. Partiark-alisk kontroll och äktenskaplig
kärlek hänger som synes ihop, åtminstone
historiskt sett.
O Konturerna
av den borgeliga kärnfamiljen börjar avteckna
sig, en familj avskild från tidigare släkt- och
bygdegemenskap. Inträdet i den avgjordes av fadern
utifrån vad giftermålet kunde ge i pengar och
makt. Men de unga började ges rätte natt säga
nej, just med tanke på kärlekskravet. utträde
kunde ske endast genom döden. för i England förblev
skilsmässa förbjuden. Ur vår synvinkel den
perfekta hustruburen, eller hur?
O Men
för den som just dragit till det sjudande
London från instängda byn kan budskapet ha tett
sig som ett löfte. Förr och därhemma hade
prästerna förkunnat jungfrudom och celibat som
det högsta, men det hade ju aldrig varit något
att tänka på för vanligt folk. Här
och nu talade de ledande opinionsbildarna, det vill säga
präster och skådespels-författare till och
med om kvinnors och ungdomars rätt till kärlek.
Adelspassionen i Verona kunde alltså komma den folkliga
Londonpublikens drömmar nära.
Av
Leif Dahlberg
(ur programbladet)
o
|
